När man står på tå och sträcker sig allt vad man har så att man får nackspärr typ, för att få på lilla hästen på nästan 180 cm grimman, och ser stjärnhimmlen ovanför sig (pga tror att jag blir några mm länge om jag vänder hakan i vädret...............) , daaaaaaamn. Jag älskar stjärnorna, blir lika fascinerad varje gång det är megafin stjärnhimmel. Man inser hur liten och pluttig man är när man ser samma stjärnor vart i världen man än befinner sig. Och varje gång kommer en liten flashback till min lilla hjärna, liggandes på taket på rangern, ihopkrupen med stallis och vi räknar stjärnfall, that´s what I call a date folks. Och värmen som sprider sig i kroppen när man knallar ute i månskenet och huset ser sådär himla mysigt ut när det ryker ur skorstenen och adventsljusstakarna lyser. Då gör det inget att unghingsten busar så att man nästan halkar omkull och bryter lårbenshalsen. Eller att man inte känner fingrarna längre pga 44661 minusgrader. Inget sånt där känns just då, futtiga saker i vardagen som kan kännas som världens grej andra gånger. För man är rätt lyckligt lottad ändå, om man bara uppskattar sånna där små saker i vardagen och skjuter bort allt det där andra tråkiga. Sen kryper man upp i soffan med lite sliskigt tee, katten kommer och kryper ihop bredvid dig och somnar med tassen på din arm som ett litet tecken på I love you human. Då gör inte allt annat så mycket, för i kväll har jag ett sånt där skönt lugn i kroppen. Och känner inget behov av att kamma Blocket på bostad, Arbetsförmedlingen på jobb eller Tinder på boys, det mina vänner, det är skönt hihi.